Förra inläggets rubrik är inte riktigt sann..

 

Men i mitt hjärta känns det precis som rubriken sa.. Att jag är föräldralös...

 

 

Min pappa gick bort för snart 5 år sedan pågrund utav att hans blindtarm sprack. Han sjukanmälde sig från jobbet och var hemma i exakt 1 vecka (en vecka då han hade fruktansvärt ont i magen och spydde). Till oss sa han att han hade magsjuka vilket jag trodde på dumt nog... Så jag höll mig borta från han och bodde hos min kille under den veckan för att jag inte ville bli smittad, men han ringde mig en dag och frågade om jag kunde handla lite åt han och mitt svar blev självklart Ja =) Men dum som jag var så öppnade jag bara ytterdörren och lämnade varorna där(hade även tagit in tidningen), jag stod där och pappa låg inne på sitt rum i sängen och vi pratade igenom väggen i ca 5-10 min och sedan sa vi hejdå och jag åkte till min kille (detta var samma dag som pappa mest troligen gick bort). Eftersom det inte gick att fastställa när han exakt gick bort så fick vi bestämma det datum då farfar hittade han eller dagen innan. Som jag sa tidigare så visade det sig vara blindtarmen, men då vare försent, försent att operera. Hade han kommit in till sjukhuset så hade han levt idag (idag är det nästan ingen som dör pågrund utav att blindtarmen spricker för att de flesta hinner komma in till sjukhuset och operera bort den innan dom dör). Dagen då pappa hittades körde Farfar min förbi pappas hus som han då hade köpt ett halvår tidigare. Och farfar tyckte att det var konstigt att pappas arbetsbil och hans privata bil var hemma på en vardagsförmiddag så han gick in till pappa. Då han kom in chockades han utav en stank som inte går att beskriva, sedan när han går in i pappas sovrum hittar han pappa död på sängen, iskall så han hade legat ett bra tag.

 

Några år innan pappa dog, började mamma min må dåligt då hon varit tillsammans med en kille i några år som är helt sjuk i huvudet (pappa och mamma var då skilda sedan flera år tillbaka) och denna man som idga är pappa till mina 2 minsta bröder slog sina 3 barn m.m. Sedan det tog slut mellan han och mamma så har hon mått psykiskt dåligt och åkt in och ut från psyket. Den smörtan man bär inom sig av att se sin mamma må så fruktansvärt dåligt, den går verkligen inte att beskriva.

Och att sedan bli väckt på morgonen av att mamma skärt sig i armarna med en sax på toaletten och då man går och kollar får man se ett handfat fullt utav blodstänk och en blodig Ikea sax...

Sedan att få höra några månader senare att mamma tog livet av sig och hennes hjärta stannade, men läkarna lyckades rädda henne i sista sekunden. Den smärtan som då uppstår i mitt hjärta, den är inte att leka med och det är något som kommer sitta i för all evighet!.

 

Nu har det gått cirka 9 år sedan mamma började må dåligt. Och det finns nästan inget i henne som påminner mig om den underbara mamman hon var förr. Tyvärr, jag saknar henne så fruktansvärt mycket att det inte går att beskriva. Men jag kan heller inget göra åt det utan det är bara att leva med det! Leva med att man nu mera har en egoistisk kompis som var min mamma och som förhoppningsvis kommer att bli min mamma i framtiden. Men hon kommer nog aldrig bli samma person som hon en gång i tiden var. En skötsam, snäll, omtänksam person som det lös lycka ifrån. Hon tänkte alltid först på alla andra innan hon tänkte på sig själv. Hon hade det så fint hemma, välstädat och det luktade gott hemma. Hon hade alltid en välkomnande famn när man behövde prata eller då man bara helt enkelt var kramsjuk.

Idag är hon en egoistisk person som alltid i första hand tänker på sig själv. Hon har nu ett shoppingberoende som verkligen inte är sunt för någon, hon har så mycket grejer hemma att det inte gåt att ha det städat. Man får alltid en kram då man vill, men jag får bannemig se till att åka till henne, och den känns inte direkt sådär varm och kärleksfull som den var förut. Hon hör aldrig av sig och frågar hur jag mår eller säger att hon saknar mig eller något sådant. Utan hör hon av sig så är det för att hon behöver skjuts hem från sjukhuset en snabbis, eller att hon vill att jag ska köpa något. Det går inte att beskriva allt.. Men vars tog min mamma vägen? Du är enormt saknad mamma!! Träffade dig idag, och visst du sa att jag skulle köra försigt hem för att du är rädd om mig, men borde du då inte höra av dig och fråga hur jag mår och då jag säger att jag inte hunnit kolla upp hur mycket pengar hon är skyldig mig för att jag haft så mycket att göra. Så vare som att prata med en spegel, hon frågade aldrig vad jag haft för mig, eller hur jag mår. Ingenting, som att prata med en spegel...

 

Ne nu måste jag lägga mig och sova! Jag älskar er så fruktansvärt mycket mamma och pappa men ni är mer saknad!! <3 <3 <3