Imorgon äre måndag och förhoppningsvis hinner älsklingen min komma hem innan jag åker till skolan, jag börjar 12.35 men måste åka med bussen 11.10.

Imorgon äre då Måndag vilket innebär skola, inflyttningsfika hos kusinen, älsklingen min kommer hem och jag får se min nya skoter. Så det kommer bli en mycket trevlig Måndag :)

Nu tänkte jag inte prata nå mer om min Måndag utan tänkte slänga in lite bilder på ``¨vårat hem`` hos svärföräldrarna :) Jag och älsklingen bor på övervåningen där vi har vårt vardagsrum och sovrum och sedan delar vi kök, toalett m.m. med älsklingens föräldrar! Och vi köpte nyligen lite nya möbler som jag inte visat bilder på än så här kommer de!:

   
Mittenbilden är julklappen från min moster!

  
Innan vi köpt soffbord, lampa, matta. Bild på en utan mina julklappar :)

   

  

  
                         Julgardinerna mina :)

 
Och en gullig filur i mitt vardagsrum!
Och lilla Rockey fick också komma med i bild (enutav våra hundar)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men känner att jag måste skriva något. Så detta inlägg kommer rakt från hjärtat!
Och jag förstår heller inte varför jag skriver här på bloggen, men tänkte för en gång skull skriva vad jag verkligen känner när jag tänker lite extra mycket på min älskade far!

För er som inte vet/känner mig, så dog min pappa för ca 2,5 år sedan. Jag var bara 17 år då jag fick ett samtal och upptäckte att allt inte stod rätt till. Sedan fick jag veta att de hittat min pappa död i sin säng. Vi fick veta att de misstänkte att det varit blindtarmen som spruckit eftersom han haft hemskt ont i magen i exakt 1 vecka innan han dog, så efter typ 2 veckor (har svårt att minnas exakta datum/veckor efter detta) så fick vi veta att det var blindtarmen som spruckit och att han hade med mest sanolikt överlevt om han fått komma till sjukhus så fort som möjligt.


Ibland hatar jag mitt liv, min dag kan vara jätte bra, men så plötsligt äre något som får mig att påminna mig om min älskade pappa. Det finns ingen som kan känna hur det känns förutom dom som själv har varit med om att mista en förälder i unga dagar. Det är hämskt, man vet inte riktigt vad man ska göra för att det finns inget man kan göra åt det, sådanna situationer kommer kunna komma hela livet ut. Det enda man önskar är att pappa ska komma tillbaka en vacker dag och säga hej dottern min, jag lever!

Visst pappa lever fortfarande kvar hos mig men det är inte samma sak. Man kan inte krama om han när man är ledsen, man kan inte prata med han när man har lust, man kan inte be han om saker och man kan inte berätta för han hur mycket man verkligen tycker om han och få ett svar tillbaka. Det är en hämsk tanke att verkligen tänka att han är borta för alltid, men det är ju det han är. Han finns kvar i mina minnen och i mitt hjärta men det räcker inte.

Jag önskar han var starkare än vad han var och mer förstånig att han skulle ha sökt upp sjukvård för att förhoppningsvis ha fått hjälp och då även levt idag.

Jag tyckte endå han hadde många runt omkring sig, som pratade med han och han pratade med tillbaka, men när det verkligen gälde så fanns det ingen som begrep att han behövde akut ambulans till sjukhuset. Det är så typiskt att man tar människor för givet för att helt plötsligt så kan man inte göra det och då äre försent. Det gör så ont i mig och än hur mycket jag försöker bearbeta detta så kommer jag alltid ha lika ont i själen/ hjärtat. Idag är det typ ingen som dör i brusten blindtarm men just min pappa skulle dö i just brusten blindtarm...

Just när livet ser ljust ut börjar helvetet om igen! Det är så mitt liv har sett ut och nog kommer att se ut, för varför skulle helvetet sluta dyka upp när den hållt påsåhär i hela mitt liv?... Men jag kan ikket klandra dem i min närhet för de som hänt för det är inte deras fel, det är gud som sett till så att det skulle bli såhär. Men jag kan inte säga heller att jag skulle vara lyckligare om mitt liv hade varit lyckligt jämt, för ingen människa är lycklig för att aldrig behöva gå igenom jobbiga stunder. Men jag hade gärna hoppat över alla nära som dött!

Först min brors död= Han dog av hjälrt fel då han endast var någon månad gammal (detta innan jag föddes) och hade han levt så kanske jag aldrig funnits, men så ser inte jag på saken. Utan jag har alltid velat ha en storebror/syster så jag ser/har alltid sett honom som min storebror!

Sedan går en god vän (som var nästan som min storebror, kändes då så stundvis) och han dog i en tragisk bilolycka bara 21 år gammal om jag inte minns helt fel. Det var så obegripligt, fick höra det från nå skvallrande små pojkar och blev helt chockad innan jag vågade fråga min goda väns mamma.

Sedan dör min fasters sambo pågrund av hjärtatack endast ca 55 år gammal, detta fick jag veta på skolan av min lärare eftersom fasterns sambo var vaktmästare på skolan. Vilket också kom som en chock så jag blev tvungen att ringa farmor och fråga om det verkligen stämde. Och jo det gjorde det!

Sedan var det pappa, endast 53 år gammal tror jag han var, påtok för tidig död och han lämnade två barn i sorg!

Och sedan ännu en person som jag kände som gick bort av en hjärtattack, men som dock började vara rätt gammal. Men ju fler som går bort ju jobbigare blev det. Och de första 4 i mitt liv som gick bort var innan jag ens fyllt 18 år... Vissa människor har ``tur`` och inte behöver uppleva såhär många människor som dött påtok förtidigt, så varför skulle jag behöva uppleva det? Det frågar jag mig själv ibland, men något svar får jag aldrig!

Jag ska nog gå och lägga mig nu, nu har jag skrivit de jag hade på hjärtat för att kunna somna och jag är påtok förtrött för att fortsätta vara vaken så sovgott och jag hoppas ni stackare som läst detta har haft mer ``tur`` än jag och jag hoppas ni får leva tills åldern när sitt slut. Och kom ihåg att aldrig ta en människa för givet, bättre man berättar en gång för mycket hur mycket man tycker om sina personer i närheten än att man ångrar sig när det är försent!

Älskar dig pappa, jag var hämskt dålig på att säga det till dig och det märktes på dig, men jag vet inte riktigt det blev bara så att jag aldrig sa det, jag tog dig för givet att du alltid skulle finnas där och veta att jag älskar dig. Men jag vet jag sa det påtok för sällan. men nu är du iallafall hos din son i himelen, hälsa min storebror från mig och lev i era drömmar där uppe så kommer jag den dagen jag är gammal nog för att lämna denna värld (när jag är minst 95 år) ;) Älskar dig pappa och storebror Erik! <3